Jepp, allt i ett... har ont i halsen. Cyklade till jobbet idag, det blåser tydligen 17 m/s. Jag räknar kallt med att ha dem i ryggen när jag ska hem, det har jag förtjänat.
Vi skulle haft gäster ikväll, så i kylen står 8 kycklingfileér i marinad. Men de kommer inte pga. sjukdom, och nu har luften liksom gått ur mig. Det som är bra är dock att middagen är klar. Skalad potatis står i en kastrull med vatten på spisen, redo att börja kokas så snart Claes kommer hem, så att salladen med potatis kan göras. Fileér i kylen, som sagt, och ingredienser till en underbart god, kall sås finns också. Samt vin och öl från Tysklandsresan med jobbet. Självklart var jag inställd på att vara värdinna ikväll och såg verkligen fram emot det, men nu när jag inte ska... så dras mina tankar oupphörligen till soffan, filten och en bok/film/tidning. Med blåsten vinande utanför. Härligt!
Och så PMS då... blir plötsligt tårögd över ingenting. Vet ju varför, men frustrerande är det ändå... Och naturligtvis kommer de där envisa tankarna på det som har hänt en gång. Jag lever i full förvissning om att det som händer och har hänt formar mig till den jag är, vilket råkar vara en person som har en klok, underbar son och den bästa pojkvännen som går att finna! Så trots allt kan det inte ha varit helt dåligt. Och vad är det för nytta med att gräva ner sig i sånt som har hänt? Ja, det kan man ju fråga sig, men då ska man också komma ihåg att jag alltid har varit den som har tänkt så väldigt mycket och analyserat så väldigt, väldigt mycket, att några få dagar per månad inte är något alarmerande alls. Dessutom, jag vill inte helt glömma, eftersom minnena nu har en svag ram av njutning eftersom jag ju idag kan sitta och se hur bra allt blev. Som att i tiden åka tillbaka till henne och säga "Du, jag vet att det suger just nu, men det här kommer leda till att du träffar Claes, flyttar till Limhamn och jobbar med något som är kul, som du är riktigt bra på och som dessutom ger en bra lön! Så stå ut, det kommer. Lyckan är precis där runt hörnet, kliché eller inte."
Och när jag har kommit så långt i mina tankar, så vet jag ju, att trots att mina hormoner vill få mig att tro att jag är ledsen, olycklig, dum, ful och gud vet vad... så vet jag att jag egentligen är totala motsatsen. Och det hjälper faktiskt! :-)
1 kommentar:
*ler* Det är en ganska mäktig känsla det där. Att titta tillbaks i tiden - på det hemska som var - och tala om för sig själv att vänta bara.. Det är för jävligt just nu men om ett tag kommer du att ha det precis så bra som du förtjänar.
Det är också mäktigt att ha vänner att dela detta med. Vänner som förstår på ett djupare plan vad det innebär.
Vi ses alldeles för sällan - men du.. DU finns inom mig och jag har dig väldigt "aktiv" i mitt liv på tanke och känsloplanet!
Tycker vansinnigt mycket om dig och är tacksam för att "det" förde oss samman :) även om det kändes lite skumt att gå in i din lägenhet den där första gången.. *ler*
Skicka en kommentar