Sims 2 Maria

Så här kan jag se ut. :-)

Alltid ett barn...

Tanken slog mig i fredags, eller egentligen har den slagit mig vid ett flertal tillfällen, men ett av dem var i alla fall i fredags.

Mamma och pappa har just varit ute på en bussresa till Frankrike och åkte då över bron hem. Vid halvfem i fredags fick jag samtal till min mobil från pappa.
- Hej tösen! Jobbar du nu?
- Jadå.
- Ja, vi kör upp på Pepparholmen nu. (Här hör man leendet i rösten).
- Ok, jag kommer över och vinkar på er.

Maria studsar sedan glad och lycklig över till andra sidan, för att stå och fånglo på en massa bilar och andra fordon innan deras buss kommer farande.
Efter att ha vinkat lite grann, både till mamma och pappa, men även till de som anordnat resan och som är släkt med pappa, så kände jag mig lite dum som bara stod där. Jag ringde upp pappa och sa hej igen och kallpratade lite innan vi lade på och jag stack över till mitt rum igen.

Men, att man ändå ska vara så ivrig att visa upp sig och sitt liv och lyckanden. Samma sak hände när de skulle åka ut veckan innan midsommar (bara mamma, pappa och Zack med bilen). De stannade de till här för att få låna min Bizz och passa på att gå på toa och så. Naturligtvis fick jag visat dem mitt rum och presenterat dem för ett par kollegor.

Jag vill ju att de ska vara stolta över mig och att de ska se vad jag pysslar med nu... Det har säkerligen att göra med hur mitt tidigare liv har sett ut, så det här är kanske inte ett allmänt fenomen, vad vet jag. Men jag gillar tanken på att kunna göra dem stolta, lika mycket som jag fortfarande fasar för att göra dem besvikna. Och jag är alltså snart 30, har sambo, katter och en 7-årig son! Körkort, fast anställning och en snygg (om än hyrd) lägenhet. Vuxen? Nej, inte särskilt... Åtminstone inte när jag pratar med dem. Jo, de tycker nog det, de påpekar faktiskt ofta nuförtiden hur stolta de är över mig och hur glada de är att vi har det så bra som vi har det. Och det betyder så otroligt mycket för mig!

Jaaa.. så kan det vara. Ett barn är väl alltid ett barn i sina föräldrars ögon. Och ens föräldrar är väl alltid ens föräldrar. Att min 10 år yngre svägerska sen tycker att jag ska vara lycklig över att jag är vuxen och kan göra som jag vill... hahahahaha... vuxen? Jag? Men jo, lycklig är jag i alla fall.

Glad!

Idag är en bra dag! En mycket bra dag, men jag kan inte riktigt säga varför. Jag har ont i halsen, snuva i näsan, småvärk i huvudet, och jag mår ändå så jäkla bra! :-)

Det är ju trots allt fredag, jag har ätit en god bullfrukost, ringt ett väldigt viktigt samtal och har en hel helg framför mig. Mina kollegor är underbara och det blåser knappt alls, så det var riktigt skönt att cykla idag. Jepp, jag är otroligt positiv idag och så är det!

Hoppas ni alla har en bra dag också! Vi ses :-)

IQ-test

Jag testade mig på http://www.illvet.se/htm/IQTest/sv/index.html och fick hela 124 (hög). Det var ju lite roligt :-)

I övrigt, massage i kväll och sen tidigt i säng (jepp, fortfarande förkyld). Gabriel ska med en kompis hem och det är ju också kul. Kul nästan hela dagen, med andra ord :-)

Inte förlovad med Claes Jaedig längre...

Utan nu heter min fästman Claes Emborg. Ett tag till i alla fall. Sen blir det ytterligare något nytt :-) Spännande, spännande!

Igår, eller idag, får/fick folk sina inbjudningar till den tjejmiddag jag tänker ha den 15/11. Det ska bli så himla mysigt! Så just nu snurrar mina tankar mest kring vad jag ska bjuda på och vad vi ska hitta på, då några av dem aldrig har träffats förr. En sak har jag nog tänkt ha i alla fall, men jag återkommer om det.

Idag ska festkommittén titta på stället vi ska ha julfesten på i år, så det blir en liten tripp över till Köpenhamn. Annars, fortsatt förkyld, men eftersom vädret är strålande krispigt och klart, så kan jag väl stå ut i alla fall :-)

Life... na naanananaaaa...

Livet är bra märkligt ändå... och folk i allmänhet också förresten.

Härom veckan var jag inne i stan efter jobbet, jag skulle fixa några biljetter till en konsert, och biljettkassan stängde sex. Sen skulle jag till kören, som också är inne i stan, men den började inte förrän kvart i sju. Så, när jag hade hämtat ut biljetterna stack jag till ett Espresso house för att köpa mig en macka.

Väl där blev jag lite fundersam över vad jag skulle ha, samt om jag skulle ladda mitt rabattkort, eller om det gav rabatt ändå. Allt i allt, så gjorde jag ett hyfsat förvirrat och något osäkert intryck, vilket fick henne i kassan att totalt trycka ner mig. Hon suckade och förklarade en aning nedlåtande hur det gick till.

Och min respons på detta var att bli ännu mer osäker... *suck* Samtidigt satt jag inne i min hjärna och observerade hela charaden och tänkte: Men herregud, hur gick nu det här till? Jag är faktiskt inget mähä. Faktiskt!


Jaja, efter en god macka smet jag in i en godisaffär, precis om hörnet från busshållplatsen. De har en massa god och lyxig choklad bland annat. Fortfarande tydligen lite trött och med en aningens, aningens förvirrad utstrålning gick jag runt och förundrades över att lösgodiset kostade 9.90/hg!! Att de hade massor av mörka chokladkakor från diverse ställen, och som då naturligtvis kostade som de smakade (vilket borde vara väldigt gott).

- Säg till om du vill ha hjälp, sa hon i affären.

- Mmm... svarade jag lite tankspritt.

Efter ett par sekunder sa hon:

- Let me know if you want some help.

- Yeah, ok, hörde jag mig själv svara och undrade genast hur jag skulle ta mig ur det här utan att det blev pinsamt.

Genom dörren hade varit ett klokt alternativ, men tydligen tyckte Maria att det istället var ett utmärkt tillfälle att köpa lite lyxiga chokladpraliner till Claes. Man plockade själv för typ 49:-/hg eller så.

Sagt och gjort, jag plockade till mig några och gick sen fram till henne för att få dem vägda.

- Is it a gift? frågade hon och det lät som engelska för de med lite svagare förstånd, hon pratade lite högre och lite långsammare än hon gjort dittills.

- Yes, pressade jag ur mig och höll tillbaka ett leende. Vilken film hade jag hamnar i egentligen? Yrrol?

Hon vägde dem och det blev 49,60:-

- It´s fortynine fifty, sa hon på samma höga, långsamma sätt.

Jag nickade och plockade upp plånboken, samtidigt som hon började slå in påsen och sätta snöre på.

Jag fick fram en femtilapp och höll upp den.

- Fifty, yes? sa jag och visade sedeln.

- Yes, svarade hon och tittade. That is enough!

Milda makter!

Ja, det slutade med att hon fick sedeln, jag fick godiset, ingen femtioöring dock och sen kunde jag gå ut därifrån.

Vad hände där egentligen? Hahaha... men roligt var det!


Igår kom jag till jobbet och var snygg som få. En ny klänning, svarta strumpbyxor, höga, svarta stövlar och en riktigt snygg make-up och frisyr. Kul att få komplimangerna, jag kan förstå de som faktiskt sminkar sig varje dag. När jag kom hem och frågade Claes om han ville att jag skulle sminka mig mer, så fick jag svaret att jag gärna kunde göra det, så länge det inte var för jobbigt. För mitt problem är just det... det tar tid på morgonen (ok, inte mycket, men ändå) och det tar framför allt tid på kvällen... jag har mascara som aldrig vill skiljas från mina ögonfransar. Men, men... visst, lite oftare kan jag väl. Det hade varit kul att gå in på Espresso house, som jag såg ut igår. De hade definitivt behandlat mig annorlunda och jag hade också betett mig annorlunda.


Vilket väl är min läxa för dagen... som jag vet att jag är, så beter jag mig. Vet jag att jag är snygg, så beter jag mig "snyggt". Självsäker, lugn... och blir också behandlad därefter. Detta var alltså en kunskap där för mig, inte nödvändigtvis allmän, så om du inte vill/kan ta åt dig, så gör inte det. Jag vet att jag inte sitter inne med alla svaren :-)
Men jag tycker att det är vansinnigt fascinerande hur man kan förändra inte bara sin bild om sig själv hos andra, men också hos sig själv, med relativt enkla medel. Och det var faktiskt roligt att vara någon annan en liten stund, där i godisaffären, även om det inte var min intention från början.

Jag hade säkert kunnat utveckla det här ännu mer, men jag är förkyld och har ont i huvudet, så det får eventuellt bli en annan gång.