Alltid ett barn...

Tanken slog mig i fredags, eller egentligen har den slagit mig vid ett flertal tillfällen, men ett av dem var i alla fall i fredags.

Mamma och pappa har just varit ute på en bussresa till Frankrike och åkte då över bron hem. Vid halvfem i fredags fick jag samtal till min mobil från pappa.
- Hej tösen! Jobbar du nu?
- Jadå.
- Ja, vi kör upp på Pepparholmen nu. (Här hör man leendet i rösten).
- Ok, jag kommer över och vinkar på er.

Maria studsar sedan glad och lycklig över till andra sidan, för att stå och fånglo på en massa bilar och andra fordon innan deras buss kommer farande.
Efter att ha vinkat lite grann, både till mamma och pappa, men även till de som anordnat resan och som är släkt med pappa, så kände jag mig lite dum som bara stod där. Jag ringde upp pappa och sa hej igen och kallpratade lite innan vi lade på och jag stack över till mitt rum igen.

Men, att man ändå ska vara så ivrig att visa upp sig och sitt liv och lyckanden. Samma sak hände när de skulle åka ut veckan innan midsommar (bara mamma, pappa och Zack med bilen). De stannade de till här för att få låna min Bizz och passa på att gå på toa och så. Naturligtvis fick jag visat dem mitt rum och presenterat dem för ett par kollegor.

Jag vill ju att de ska vara stolta över mig och att de ska se vad jag pysslar med nu... Det har säkerligen att göra med hur mitt tidigare liv har sett ut, så det här är kanske inte ett allmänt fenomen, vad vet jag. Men jag gillar tanken på att kunna göra dem stolta, lika mycket som jag fortfarande fasar för att göra dem besvikna. Och jag är alltså snart 30, har sambo, katter och en 7-årig son! Körkort, fast anställning och en snygg (om än hyrd) lägenhet. Vuxen? Nej, inte särskilt... Åtminstone inte när jag pratar med dem. Jo, de tycker nog det, de påpekar faktiskt ofta nuförtiden hur stolta de är över mig och hur glada de är att vi har det så bra som vi har det. Och det betyder så otroligt mycket för mig!

Jaaa.. så kan det vara. Ett barn är väl alltid ett barn i sina föräldrars ögon. Och ens föräldrar är väl alltid ens föräldrar. Att min 10 år yngre svägerska sen tycker att jag ska vara lycklig över att jag är vuxen och kan göra som jag vill... hahahahaha... vuxen? Jag? Men jo, lycklig är jag i alla fall.